< Till bloggens startsida

fixar lite i lägenheten



when I erupt just like you do they look at me like I looked at you

Nu var det ett sådant där uppehåll igen i skrivandet. Kan ärligt säga att det är för att jag inte har haft tid. När jag inte är på jobbet så är jag antingen hemma och har ångest, ute och super bort ångest, eller tränar för att bränna bort de där kalorierna alkoholen och hetsätandet vs svältande ger mig. Med andra ord- jag mår så jävla piss men orkar inte bry mig längre. Det enda jag ser fram emot är nästa gång jag ska få dricka. Juste det har jag ju inte berättar. Surprise! Jag dricker igen. Dock har jag faktiskt tagit kontakt med missbruksenheten här i Falun efter bara typ... en månad av återfall så det är ju bra! 

Igår, lördag, firade vi (mamma, pappa, mormor, L-O, jag) Mathias som idag (eller blir det igår nu när det är efter tolv?) fyller 20 år. Måste bara flika in med att jag är så jävla stolt över min lillebror. Han kämpar på som bara den och börjar  verkar det som i alla fall, börja hitta lite rätt i livet. Sjukt stolt och glad över att han verkar vara så lycklig! Hur som helst så firade vi Mathias ute på en italiensk restaurang i stan- supergod mat och jättetrevligt! 

Ny lägenhet!

Igår var jag och mamma och kollade på en lägenhet! Äntligen! Jag ringde till Masmästaren i morse och tackade ja till den lilla ettan, så kontraktet ska skrivas på nu i veckan. Inflyttning blir inte förens i maj, senast i juni, men det går ju snabbt! Wiho

Främby Udde



take me back to the night we met

Och allt som går på repeat i mitt huvud är hur du slutade gilla mig när det där tåget lämnade Falun och jag hör hur jag går sönder igen

snart åker jag

Har inte uppdaterat bloggen sedan några veckor, men (som titeln redan berättat) snart åker jag tillbaka till Falun. Imorgon ska vi ha en sista fest på campus, så ska passa på att ha overallen på mig, och på söndag kommer pappa och Mathias för att hjälpa till med flytten. Har packat ihop det mesta, och sålt av byrå, soffa samt småbord. Jag har fixat jobb också, på Främby Udde Resort- vilket känns jättebra! 
 
Falun känns, som jag tror jag skrev i tidigare inlägg, som ett steg bakåt, men jag tror verkligen att just nu är detta exakt vad jag behöver. Jag mår verkligen så sjukt jäkla piss i mitt huvud och hjärta, och jag behöver någonstans där jag har mer koll. Jag vill inte vara 52 mil från Falun och få samtal om att Lina eller pappa ska opereras, eller inte kunna vara där för min familj. Jag kommer inte stanna för evigt i Falun, men just nu så är det exakt där jag ska vara. 

jobb jobb jobb

Är fortfarande kvar i Falun och livet blev kind of shitty. Då jag inte lämnade in C-uppsatsen, eller ens började på den, så kommer jag inte att få CSN för vårterminen- vilket innebär att jag inte kommer att kunna läsa historia, min sista kurs innan examen. Jag har de senaste dagarna sökt alla jobb jag kommit över, och kommer med största sannolikhet att flytta tillbaka till Falun. 
 
Det känns på ett sätt bra, då jag verkligen är SÅ TRÖTT på att studera, men alltså... tillbaka till Falun? Falun känns dock bättre än Växjö, men jag vill inte ifrån mina kompisar där borta :( 
 
Nu ska jag fortsätta kolla om det har kommit upp något nytt jobb...

hemma över jul

Igår eftermiddag kom jag, efter 8 timmar med min nya lilla bil, fram till Falun. Jag har inte nämnt det va? Att jag har skaffat en liten bil? Nej men det har jag, en blå Renault. Det gick jättebra att åka, men det var väldigt tröttsamt. Skulle kunna sova i flera dagar i sträck, men det kunde jag ju i och för sig innan också. Oh well.
 
Idag fyller pappa år, 46 blir han. Vi firade inte sådär jättemycket, bara lite godare middag. Imorgon ska han och mamma ut och äta på Pinchos nere på stan, med mig som privatchaufför. Mathias, Moa och jag ska äta hemma, det blir antagligen pizza om de får bestämma. 
 
Nu måste jag skriva klart mitt PM, min C-uppsats ska ju vara inne om två veckor. Hur i helvete ska jag hinna med det? 

flytta tillbaka?

Den senaste tiden har jag börjat fundera på att flytta tillbaka till Falun. Detta är någonting som inte ens funnits på världskartan tidigare, och om jag ens sagt tanken högt för några månader sedan hade jag blivit så arg på mig själv. Så vad är det som har ändrats? Jag vill vara nära familjen. Jag vill verkligen inte tillbaka till just Falun, men om både jag och resten av familjen skulle må bättre av att jag bor där i något år, så varför inte?
 
Om jag inte flyttar tillbaka till Falun, så vill jag nog flytta till Stockholm, eller någon annan stad hyfsat nära hem, eller dra åt andra hållet- flytta utomlands.
 
 

just a little bit better at fakin it than me baby

I måndags klarade jag till slut mitt teoriprov, vilket innebär att jag nu ÄNTLIGEN har tagit mitt körkort! Så sjukt jäkla skönt! Det gjorde så mycket att bara köra i Falun, och inte i någon stad där jag aldrig ens varit. Fick hem själva körkortet i onsdags, så nu slipper jag använda mitt pass woho!
 
Igår fyllde jag 22 år! Firade inte sådär jättemycket, då jag är sjuk, men gick runt lite på Samarkand och köpte en julklapp, fikade med Lovisa och Ida, och lagade riktig mat istället för att äta godis eller ingenting, så det var ju gott. Ska fira ännu mer imorgon (lördag) då både min och Jennies födelsedag, samt mitt körkort, ska firas. Tove kommer också och hälsar på, så det kan ju inte bli annat än bra! Hoppas på att vara feberfri imorgon också, så har förberett mig hela dagen med massor av vitaminer, ansiktsmask, och... godis istället för mat. What to do hehe
 
Nu ska jag kolla på glittriga klänningar till imorgon, hej dåååå

can't keep my hands to myself, think I'll dust 'em off, put 'em back up on the shelf

Sitter vid köksbordet hem-hemma i Falun. Spenderade helgen i Göteborg med Sandra och Enne, och var på söndagen i kyrkan och lyssnade på morfar när han sjöng, innan jag tog tåget tillbaka till Växjö. I onsdags åkte jag hit, till Falun, och ska vara här lite över en vecka. Har teori och uppkörning nästa vecka, i Falun för en gångs skull, så ska plugga inför det med lillebror, som har sina prov i slutet av månaden. Jag måste sätta det nu, annars så ger jag upp. Det är inte det att jag INTE kan köra, för det kan jag, utan det är den där jävla paniken på uppkörningarna som förstör det för mig. Senaste uppkörningen hade jag i Eksjö- jag har aldrig ens varit där innan! Jag skakade och kunde inte tänka, det var helt tomt i huvudet. Efter jag klev ur bilen kunde jag ta mig till andra sidan vägen innan jag ramlade ihop. Jag gillar inte Eksjö. Men Falun har jag ju kört i fleeeeera gånger innan, så det måste ju gå bra, eller hur?

det handlar om dig

Allt är så kaos i mitt huvud just nu. Ingenting fungerar längre. Är som att allt har lagt av, med hjärtat som utgångspunkt, och sedan spridit sig som en sjukdom genom hela kroppen ut i varje vrå. Visste att detta skulle hända, att jag skulle krascha- jag hade fått för många bra dagar, så nu fick det räcka. 

jag ska klara det

Nu har det gått 101 dagar utan alkohol, 219 dagar utan cigaretter, och cirka 80 dagar med träning och bra mat. Jag har hittills gått ner 14 kilo, och mår mycket bättre psykiskt, men som jag skrivit i ett tidigare inlägg så är det väldigt påfrestande mentalt. Jag har tidigare kunnat använda mig av nikotin och alkohol som ett sätt att fly undan ångest, och att nu tvingas möta den helt själv är svårt. Men jag måste klara det, och jag SKA klara det. 

and I can't feel no remorse, and you don't feel nothing back

Idag har jag varit hemma från jobbet igen. Kaosade i huvudet och hjärtat i måndags morse, kunde inte ens gå på bussen till jobbet. Det är inte så att jobbet är hemskt, eller någonting sådant, utan mitt huvud sa bara nej och jag kunde inte andas. Ska försöka ringa till vårdcentralen imorgon, och ta mig till jobbet, men vi får se. 

please help me chop this tree down or hold me from underneath

Idag blev jag hemskjutsad av chefen på fabriken. Mina panikångestattacker må vara färre nu än för bara ett halvår sedan (endast någon i veckan nu) men när de dyker upp så är det verkligen en attack. Allt som jag försökt döva med hjälp av alkohol och piller och självskadebeteenden börjar komma ikapp nu, och jag håller på att kvävas dygnet runt av hur jag mycket jag har förstört. Så många egoistiska beslut som tagits, många med alkoholen som prioritering, utan att inse det då. Jag hatar mig själv så sjukt jävla mycket, men försöker nu få mig själv att försöka kämpa.

det kostar ingenting att vara snäll

Sitter hem-hemma i Falun och försöker komma någonstans med B-uppsatsen i socialpsykologi, men det går väl sådär. Lillebror har mösspåtagning idag, och tar studenten på fredag, så då kommer släkten hit och firar. Vi ska åka och handla allt som behövs till fredag i veckan, och sedan köra igång med förberedelserna. Pappa har hållt på att fixa uteplatsen, så nu finns där en jäkla jacuzzi och en inglasad veranda också- fancy!
 
Nu ska jag fortsätta ta tag i mitt liv, byyyye

Pontus

Imorse ringde pappa mig. "Idag händer det, ring din mamma". Jag ringde till mamma, som svarade direkt. "Pontus är för sjuk, han måste avlivas." Några minuter senare får jag ett sms om att det ska ske idag vid klockan 16.00. 
 
På med solbrillorna, klädd i svart. Jag försökte fokusera på gruppuppgiften som skulle skriva klart under dagen, men jag vill inte sitta still och tänka, jag vill prata och fokusera på något helt annat. Om det blir tyst börjar jag tänka igen. 1 timme kvar tills han är död. 20 minuter kvar tills han är död. Jag hann hem innan mamma ringde och bekräftade att Pontus var borta nu.
 
Det är så overkligt. Det gör så ont. Jag tänker bara på alla gånger han fanns där för mig som tröst när jag inte kunde resa mig från golvet för att jag antingen druckit för mycket, ätit för lite, eller bara inte kunde sluta gråta. Alla gånger vi gick till fotbollsplanen i Vika, när han rymde och låg i ett dike sprattlandes för skojsskull. Så många minnen, och nu är han borta? Jag förstår inte? Hur kan han vara här ena stunden och borta nästa? 
 
 

courage, dear heart

För första gången på väldigt väldigt länge (om inte någonsin) så har jag börjat ta hand om mig själv. På juldagen, stupfull efter en utgång i Falun, bestämde jag mig för att sluta röka- någonting som jag har hållt i 134 dagar nu. På dessa dagar har jag alltså sparat in nästan 2500 kronor, endast på att inte köpa ciggaretter. Förutom alla pengar som jag sparat, så mår min kropp mycket bättre! Hur dum är man om man börjar röka när ens lungor redan är sjuka?
 
För cirka två veckor sedan fick jag även ett uppvaknande när det kom till alkohol. Sedan jag fyllde 18 så har jag druckit mig stennitad minst 3 gånger i månaden. När jag flyttade till campus så mådde jag så dåligt att jag försökte bedöva mig själv genom att dricka varje dag. Så ska det inte vara. Speciellt inte när jag mår så mycket sämre psykiskt av alkoholen. I skrivande stund har jag inte druckit på 20 dagar, jag har alltså inte varit nykter såhär länge sedan innan jag fyllde 18 år 2013. 
 
Förhoppningsvis kommer jag att hålla detta, då jag endast på denna korta tid mår så mycket bättre än innan, både psykiskt och fysiskt.

sommarjobb

Förra onsdagen och fredagen började jag mitt jobb på Moheda Chark. Tyvärr går det inga bussar från campus på morgonen, och bussen till Moheda går ifrån resecentrum klockan 06.00. Detta innebär att jag måste gå upp sjukt tidigt för att sedan cykla in till stan och ta bussen. Det är inte så jobbigt faktiskt, men efter förra veckan gick jag och drog på mig någon jäkla hosta= inget jobb denna vecka. 
 
I lördags jobbade Ida och jag pub med SkåneS nation, vilket var jätteroligt! Majoriteten av gästerna var väldigt snälla och trevliga, och (vad jag hörde) så var det endast ett bråk, vilket var jätteskönt! Detta hjälpte ju dock inte min hosta och feber, så söndagen och idag spenderas kurerandes med ipren och strepsils.
 
Imorgon är det lektion igen, och vi ska få tillbaka våra tentor ifrån delkurs 3, tentan om medeltiden, vilken jag fick underkänd på. Skyller dock på att jag, när jag skrev tentan, hade hög feber och inte sovit på flera dagar. Nästa gång kommer det gå bättre! Omtentan är helgen precis efter jag kommit hem från Falun, i början av maj. 
 
Nu ska jag fortsätta att kolla om Bones, och sedan kanske gå till Campuslivs och köpa godis, för det får man göra när man är sjuk. Lovar.

jag saknar att inte vara ensam hela tiden

Enda sedan den där statusuppdateringen på Facebook dök upp i mitt flöde kan jag inte sluta drömma om att alla lämnar mig. Jag menar verkligen alla. Det är inte så att de bara lämnar mig, utan det är olika människor i varje dröm som lämnar mig för något annat kärleksintresse. I de få drömmar som inte involverar att bli lämnad blir jag istället utsatt för sexuella övergrepp. Kul.
 
Det är inte det att jag är arg eller avundsjuk på att han har gått vidare, jag är glad om alla andra är glada, utan det är det faktum att jag finner det så orättvist. Det är så orättvist att han, som gjort mig så illa, ska få gå vidare och hitta någon ny innan jag själv. Det har inte ens gått ett år sedan vi gjorde slut, och den nya relationsstatusen på Facebook kom bara några dagar innan vi hade vår årsdag.
 
Jag ångrar inte att vi gjorde slut, missförstå mig inte, men jag saknar att inte vara ensam hela tiden. 

RSS 2.0