< Till bloggens startsida

things change and friends leave and life doesn't stop for anybody

Ibland vet jag inte hur jag ska känna. Jag vet inte om jag ska vara glad för andras lycka, eller drunka i min egen olycka. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, så jag gör båda två. Vi växer ifrån varandra, och det gör så ont att säga hej då, för jag vet inte om vi kommer att ta upp kontakten igen. Det är så ensamt, och jag ser de där bilderna jag som finns på min vägg och funderar på vilka vänner jag verkligen har, och ibland vet jag inte svaret. Ibland känns det som om att jag måste bli vän med mina egna demoner, innan jag kan bli vän med någon annans.
Jag vet inte hur min framtid kommer att se ut, varken med jobb, skola eller vänner och familj, och det gör mig rädd. Jag är så sjukt jäkla rädd för att misslyckas med allt, och nu inser jag att jag inte ens försökt. Jag har inte ens försökt att förändra på någonting, eller bevara det som bevaras kan. Hur ska man kunna se slutet, när man inte ens har sett en glimt av början?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0